Argentinske Mariano "Chicho" Frumboli med
partnern Eugenia Parrilla rör sig med självklar
värdighet på Vasans scen. Han är mer traditionsbrytande
än någonsin Carlos Libedinskys musik, tycker Nils
Hansson. Förstora
bilden
Det tog inte slut med Piazzolla, trots allt. Tangons
guldålder ligger femtio år tillbaka i tiden och efter det har all
utveckling av formen brukat härledas till den store modernisten
Astor Piazzolla, död sen tolv år.
Men
nu rör det på sig igen. Parisbaserade Gotan Project satte
något stort i rörelse när de gav ut sitt debutalbum i slutet av
2001, deras "La revancha del tango" närmar sig miljonförsäljning och
hör till det nya millenniets allra största världsmusiksuccéer. I dag
håller en hel genre på att bli till, där termer som neotango, tango
nuevo och tangofusion cirkulerar.
Det handlar om olika sätt
att förena den gamla tangon med modern musik, i synnerhet
elektronisk klubbmusik: house, techno, triphop, drum´n´bass. Men det
handlar också om nya strömningar bland dem som dansar tango, där
somliga i brist på verkligt modern tangomusik har börjat ta till
annan musik i närliggande stämningslägen, exempelvis Massive
Attack.
Carlos Libedinsky har sin fot i båda rörelserna, han
är något så ovanligt som en musiker som också dansar själv.
Narcotango är hans term för en speciell sorts berusning som uppstår
i slutet av långa danskvällar i Buenos Aires, framåt gryningen, när
kroppen egentligen är slut men signalerna inte når fram till
hjärnan.
Med sitt album
"Narcotango" har han försökt skapa en musik för detta tillstånd, och
därmed hamnat nära det Gotan Project gör. Själv refererar han dock
hellre till en växande scen i Buenos Aires, med grupper som
Bajofondo Tangoclub, Tango Crash och Ultra Tango, vilka först
nyligen har börjat märkas utanför undergroundkretsarna. Vart det kan
leda vet ingen än, men bland experimenten märks allt från tangorave
på Corrientes-avenyn till konserter med eldjonglörer och akrobater
högt ovanför scenen.
På Vasateatern i Stockholm är anslaget
något mindre avantgardistiskt, och betydligt mer lågbudget än Gotan
Projects överväldigande multimedieshow. De sex medlemmarna i
orkestern - den heter egentligen inte Narcotango, men tenderar att
affischeras så överallt - bär en aura av lågmälda studiomusiker och
förutom mannen med syntar och programmeringar spelar allihop
akustiska instrument: gitarr, ståbas, fiol, trumset och
bandoneon.
Vilket ger en musik
som är mycket mildare till sinnes än en snabb etikettering låter
antyda. Även om Narcotango, precis som Gotan Project, också visar
upp ett hårdare temperament på scen. Mest handlar det om en dröjande
rytm med Piazzolla i kulisserna, som försiktigt fogas samman med
programmerade rytmer, basgångar och diverse samplingsljud. Man ska
vara rejält känslig för att uppfatta det som ett
helgerån.
Men bandet är bara halva showen. I de flesta numren
håller de sig i bakgrunden, medan olika danspar tar över scenen. Och
den största stjärnan bland dem, argentinske Mariano "Chicho"
Frumboli, är rent visuellt mer traditionsbrytande än någonsin Carlos
Libedinskys musik.
Frisyr och skägg påminner om en
filmsamuraj, han är rund om magen och visar en oväntad förkärlek för
kulörta kitschkläder. Ändå finns det inga glada grimaser i hans
framträdanden med partnern Eugenia Parrilla, de rör sig med
självklar värdighet och deras avspända virtuositet hotar aldrig att
slå över i akrobatik. Med den looken är det ett verkligt
mästarprov.
Att sen orkestern
under tiden reduceras till en diskret kuliss är inte mycket att göra
åt. De behöver nog ha scenen helt för sig själva för att
synas.
Utskriftsvänligt format
Tipsa någon om artikeln
.gif)
.gif)